Så hä tänker jag ibland: Jag kommer cyklande, lätt upptagen med en tanke, bra musik i lurarna och svänger upp på min uppfart och så ska Frida sitta där. Lite ledsen och orolig och utomjordiskt modig. Hon ska säga at det var ett misstag och att hon vill flytta in i mitt lilla hus. Hon och jag. Så som det var tänkt. Att Apan har varit elak. Att det är våra barn hon vill föda. Att vi löser all oändlig skit som vi delar. Att hon älskar mig.

Jag skulle inte låta henne kräla. Det blir vi i så fall. 

Men hon kommer ju inte sitta där i en vacker sommarklänning och lite för röda kinder som hon alltid har. Och de vackar rådjursögonen har nog inte sparat en enda blick av kärlek till mig. Bara hat och elakheter som det var på slutet. "Vi kan sova ihop - som kompisar"... Så skrev hon några veckor innan vi bröt. Herre jösses... Vi sov aldrig som kompisar. Vi sov bara och alltid som älskande.

Fan för allt och fan för henne...

/Mister Malcontent